Nervös

Att få ett litet gudbarn
är en gåva och en ära
-att man är så betrodd
att stå ett liv så nära.

Man länkas till varandra
med ett gudomligt band.
Så själsligt är man nära
fast man bara ses ibland.

Ett gudbarns liv man följer
av omtänksamma skäl.
För man har fått till uppgift
att se till barnets väl.

Och även i det tysta
finns detta alltid kvar
-att man känner något särskilt
                                                                        för det gudbarn som man har.


Den dikten ska jag läsa idag, på dopet för lilla Simon. Inför 50 personer, det är mycket folk det, och det gör mig väldigt nervös. Men men...
Jag börjar även undra om det kanske vankas bröllop, mjaae....kanske faktiskt. Det vore skoj iaf!
Tjo flöjt!